Rödspättorna på Öckeröarna

Att vara med i en Röda Hatt grupp är så enkelt. Det finns inga måsten, tillsammans skapar vi en atmosfär som är lättsam, generös och tolerant mot varandra. Vi är i den åldern 50+ att livet nu ligger framför oss i en alldeles ny skepnad. Vi har gjort det som förväntats av oss och vi har nu en önskan om att få njuta av livet i olika former. 

Mona Manet berättar vid vårt tioårsjubileum 25 mars 2024:

Det första Rödspättorna var Anita Atoll,  Anki Azur, Monica Marin, Gotton Gädda, Kerstin Kummel och jag själv.

Så här började vår historia: På nyårsafton för 10 år sedan var jag på nyårsupé hos Anki och Bert. Vi var fem par som avnjöt en härlig nyårs supé. 

Någon vecka innan denna supé hade jag läst ett reportage i Torslandatidningen om ett “Röd- hattssällskap” som hade startats på Bohus Björkö. Reportaget berättade om damer 60 plus som träffades för att ha roligt tillsammans och delta i roliga aktiviteter som skapar glädje och och inspiration.  

Man klär upp sig med röd hatt och lila kläder! 

Man ska minsann synas!

Det ska  bara vara glädje och det finns 3 “no, no, no”:  inte prata om sjukdomar, religion eller politik.

Det lät perfekt!

Vi ställde oss frågan vid sittande festbord: "Ska vi också?” och svaret blev “Ja”! (Jag hade tidigare testat idén med Anita som genast sa ja, så jag anade att intresset var stort).

Så började Rödspättorna och vi växte snabbt i antal.

Idag, på vårt tioårsjubileum premierar vi våra Urspättor

med en brosch framtagen för tillfället.

Så ber Mona de närvarande Urspättorna stiga fram för att få sin brosch.

Allt började ...

… när Sue Ellen från Tucson, USA gjorde ett impulsköp av en klarröd filthatt. Lite senare läste hon dikten ”Varning” av Jenny Joseph och tycke uppstod.

 När jag blir en gammal kvinna skall jag gå klädd i lila och ha en röd hatt som inte alls passar till.

Jag skall slösa min pension på konjak,
genombrutna handskar och satinsandaler.
Jag skall säga att jag inte har pengar till smör.
Jag skall slå mig ner på trottoaren när jag blir trött och provsmaka i affärer,

trycka på alla nödknappar och dra min käpplängs stadens staket

och ge tillbaka för min välanpassade ungdomstid.
Jag skall gå ut i tofflor i regnet och plocka blommor i andras trädgårdar.
Jag skall lära mig spotta!
Jag skall gå klädd i förskräckliga blusar
och bli allt fetare och äta två kilo korv på en gång eller bara bröd och potatis under en vecka.
Jag skall samla pennor och kritor och ölunderlägg och ha grejor i askar.
Men nu måste jag ha kläder som håller mej torr och betala min hyra

och inte svära på gatan och vara ett gott exempel för barnen.
Jag vill ha vänner på middag och läsa tidningarna.

Men kan jag inte börja så smått redan nu?

För då kommer människorna som känner mig att inte bli så chockerade och överraskade

när jag verkligen blir gammal och börjar gå klädd i lila.

Sue Ellen bestämde sig för att ge bort en röd hatt och en kopia av dikten till sin bästa väninna Linda i födelsedagspresent.  Linda uppskattade presenten så mycket att Sue Ellen gav bort samma sak till en annan vän, sedan en till och en till. En dag gick det upp för dem att de höll på att bli en Röda Hatt förening (The Red Hat Society) och att de kanske skulle gå ut och dricka te … i full skrud. De bestämde sig för att skaffa lila kläder som inte alls passade ihop med hattarna, allt för att fullborda diktens uppmålade bild. Tepartyt var en oerhörd succé.  Snart ville fler och fler vara med och det köptes röda hattar i mängd. Till slut blev de så många att de fick starta upp nya grupper (chapters).

Sue Ellens förhoppning var att dessa grupper skulle spridas världen över och idag finns det Röda Hatt-grupper i alla stater i USA, i Canada, Bahamas, Kina Holland, Australien, Saudi-Arabien, Tyskland m. fl.  

I Sverige har vi funnits sedan hösten 2005 

Vilka är vi och vad gör vi ?

Vi är kvinnorna i de röda och rosa hattarna. Vi är samhällets mödrar, far- och mormödrar och döttrar. Små flickor växer upp, men de blir aldrig för gamla för att klä ut sig och ha kaffekalas.

Standardsvaret på den vanliga frågan ”Vad gör Ni?” är: Inget.

Vårt största ansvar är att ha roligt!

Vi ser denna förening som ett tillfälle för de som hela livet axlat olika bördor hemma och i samhället att få glömma ansvar och plikter en stund.

Detta är ett tillfälle att ha kul och njuta av livet. Refrängen i den populära Red Hat Society-sången säger det rakt ut: ”Hela livet har jag ägnat tid åt andra, nu är det dags att ägna tid åt mig själv.”

Vi känner att vi alla varit plikttrogna och ”upptagna” så länge att vi förtjänar en paus.

Finns det några regler?      

Röda hattarna-andan i sig förbjuder regler, men det finns en oböjlig riktlinje som vi måste insistera på att Ni följer.

Du måste vara kvinna över 50år (eller under 50år med rosa hatt) och 

Du måste komma till träffarna i full skrud.  
Röd hatt och lila tillbehör för kvinnor som är 50år eller äldre respektive rosa hatt och lavendel för kvinnor under 50år.

Vi pratar inte heller politik, religion eller sjukdomar. Allt detta har vi alla i någon färg eller form, så när vi träffas vill vi bara njuta av stunden tillsammans och ha roligt.

Vi uppmuntrar tydligt alla kvinnor att följa dessa färgriktlinjer, och att inte bära rött/lila innan de fyllt 50år. Det tillför ett kul moment i att åldras, vilket vi tycker är ovärderligt för kvinnor i vårt samhälle som lärt sig att vara rädda för att åldras och att undvika det till varje pris. Vi tycker att man skall se fram emot att bli äldre, inte skrämmas av det.